Dagens Nyheter 2001-02-12
Ingegärd Waaranperä

"Expressiv Medea godis för örat"

"Medea från Mbongo" i Åsa Backs regi träffar rakt in i 60-talsavantgardets expressiva teaterspråk. Sensationellt bra, skynda dit, skriver Ingegärd Waaranperä.

MAN GLÖMMER mellan varven hur en riktigt vacker text känns när den uttalas från scenen. Öronen dricker Willy Kyrklund "Medea från Mbongo", skriven 1965 i ett annat kulturklimat än det rådande, formidabel i sin självständighet och sina anspråk, och i sitt stora avstånd till trenderna.

Det beror också på att Teater Asoko förmår hantera den: med tillit och skärpa, humor och djupt allvar och inte minst med en enorm, välrepeterad disciplin. Regissören Åsa Back väljer texter som utmanar gruppens egenartade ensemblespel och säkra formkänsla. Deras första gemensamma föreställning 1999 var Yukio Mishimas moderna nô-spel "Sotoba Komachi", en novell som växte i minnet för sin egenartade stämning och sin kyliga självtillräcklighets skull.

I "MEDEA FRÅN MBONGO" gör huvudpersonen entré i slänggunga över scenen, rödklädd in i den vita lådscenografin. Kören, också i vitt med tydliga varumärken på latexdräkterna i en diskret blinkning till no logo-diskussionen, har redan fört oss in i handlingen.

I Kyrklunds manus flätas rösterna samman till en väv av skvaller, nyfikenhet, medlidande och rop av fasa. Åsa Back (och hon ser knappast ut att kunna ha upplevt den tiden själv) träffar spikrakt in i 60-talsavantgardets expressiva teaterspråk. Tiden då pjäsen skrevs blir synlig (ivrig, formmedveten, experimenterande och moraliskt engagerad) - och därmed syns förstås också vår egen, kanske till helt nyligen så fixerad vid ytan.

KARIN BERGSTRANDS spensliga Medea byter oupphörligen gestalt inför våra ögon. En hårdnackad utböling i torghandeln, slumbarn med tatuering på axeln. En mogen kvinna, håret dolt under den vita sjalen, sårad, förbittrad men argumenterande, förhandlande med maken som tänker lämna henne. Han, Martin Essen-Möllers Jason med fickdator och diskreta glasögon, nuddar mansrollsklichén och fyller den med blyghetens obehag. I ett par vackert stiliserade erotiska möten på gränsen mellan akrobatik och dans ser vi att glöden mellan dem har funnits.

I återblicken, Afrikascenerna under det magiska trädet, är Medea plötsligt trollungen med det illröda håret i barnsliga skruvar på huvudet, en förälskad Pippi Långstrump som klänger i trädets armar av tjocka rep. Och konstigt nog, det håller: Här finns en ömhet och en trovärdighet i gestaltningen som gör den lika outsägligt rörande som den är rolig, och när samma ilskna korkskruvslockar i slutscenen har lösts ut till ringlande ormar - Medea blir Medusa, som förstenar med sin dödande blick - är historien fullbordad, nästan.

DÅ GRIPER KÖREN IN och vill ha ett ord med i laget. Förhindra det grymma slutet kan den inte, varken i nutid, Kyrklundtid eller i grekisk urtid. Men försöka få oss att förstå den utanförställdas desperation, skvallrets roll, obarmhärtigheten och förtrycket, vår egen del i det hela, kort sagt. Det finns brister i föreställningen, ett par tre ställen där den överanstränger sig och inte vågar lita på texten: scenerierna bygger ut för mycket, trampar för ljudligt eller visar alltför utförligt på dramats inre rörelser. En så tät och poetisk berättelse behöver ju också stunder av vila då fältet lämnas fritt för publikens egna tolkningar och tankar.

Men det förtar inte helheten: "Medea från Mbongo" är en sensationellt bra föreställning som bör få tegelväggarna i källaren på Hälsingegatan att bågna av publiktrycket. Skynda dit!"

Bildtext: Scen ur "Medea från Mbongo". Foto:Elliot Elliot